lördag 21 juli 2012

Mardrömmar

Har börjat besökas av mardrömmar. De kommer i klungor nästan varje natt. En lång, oräknelig rad av mardrömmar som enbart avbryts av de fem eller sex gånger jag vaknar upp. Varje natt.
Det är bara det att jag inte lider av mardrömmar. Jag besöks, men det finns inget lidandet i besöken. Jag vaknar, men det är inte på grund av att drömmarna är just av mardrömskaraktär. Drömmarna är vilda och dynamiska, men vem skulle inte vakna av det? Jag dras till vakenhetens yta på grund av virvlandet och dånandet i drömmarna. Men jag lyfts inte upp ur sömnen på en våg av ångest. Jag rycks inte tillbaka till verkligheten med dunkande hjärta och ånger bultande i öronen. Nej. Jag bara vaknar.  Först utan att egentligen ta någon notis om det. Sjönk bara återigen ner i havet. Sedan började jag konstatera uppvaknandet. Konstatera och betrakta. Konstaterar att jag återigen fått mardrömsbesök. Betraktar drömmarnas natur. Men skräms inte. Oroas inte.

Det oroar mig.

'För mardrömmarna är mardrömmar. Obskyra och sinnessjuka. De vrider sig som maskar och gräver gångar i mitt undermedvetna, tar fram det allra sjukaste de kan hitta. Och jag konstaterar.

Alltid liknande utgångspunkt. Ett händelseförlopp som repeteras om och om igen. En tidsperiod som förflyter, för att sedan återgå till ursprungstiden och sedan återupprepas. Under varje tidsloop sker mer eller mindre groteska händelser som jag direkt eller indirekt är med om, är skyldig till. Kan ändra händelserna. Kan göra andra val vid nästkommande tidsloop. Men ändå, vilken väg och vilka val jag än tar så vet jag att något ont kommer ske. Inget val kan vara det rätta, för rätt finns inte längre. Bara en lång spiral av okänd ondska som sakta men säker kommer upp till ytan.

Springer i en gång. Liten, som en råtta. Smala gångar, trappor, vinklar och vrår. Ser en man hänga en kvinna, för att sedan skära av sig sin egen arm. Ett försök till att amputera den skuld som kontaminerat hela honom. Konstaterar jag. Inser den snedvridna logik som finns där.

Ser en död kvinna. Skjuten i bröst och mage. Ligger livlös framför ett fönster. Någon i fönstret. Någon som gömmer sig och inte vill vara med längre. Tidsloopen når sitt slut, och jag är tillbaka till innan kvinnan en nått sin tragiska död. Inser att det är jag som kommer vara hennes öde. Att jag placerar ett skott och en kniv i henne och ser till att hennes andning slutar. Gömmer mig. Gömmer mig och vet att jag själv står utanför fönstret och studerar mig själv. Vet och konstaterar.

Om och om igen. En evighetsspiral som alltid återkommer till samma utgångspunkt. Och jag som bara konstaterar att nästa händelseförlopp kommer sluta lika tragiskt som det föregående.

Det är inte drömmarna i sig jag är särskilt oroad för. Det är min totala likgiltighet jag känner viss rädsla för. Hade jag vaknat med rädsla och ånger, skräck och oro så hade det varit en sak. Jag känner ingen oro. Ingen ångest.

Kanske är det en reaktion. En reaktion på all den fruktansvärda ångest jag känner i mitt vakna tillstånds absurda normalitet. Hur verklighetens totala avsaknad av anledning till de rivande känslor jag känner. Hur livet tragglar på så som det ska medan mitt inre inte står ut med sig själv. Kanske är det därför. Kanske behöver jag ett annat absurdum. En andra ände på detta extremvärde. Vaken är normaliteten extrem och ångesten ständigt närvarande. I sömnen är brutaliteten uppenbar och sinnessjukdomen nära, men känslor inte förekommande. Avstängda.

Det är nästan lite skönt. Att visualisera sin egen själ utan att behöva känna den. 
Nej, jag är inte rädd för mina mardrömmar. Jag behöver dem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar