söndag 22 juli 2012

Jag jobbar med elefanter

Nu är det officiellt. Jag har sagt det högt, och det betyder liksom att det är sant. En obestridlig sanning.


Jag avskyr mitt jobb.


Utan att gå för djupt in på mitt tillfälliga yrke, så vill jag ändå illustrera hur jag numera bedriver dagarna. De bedrivs monotont. Helt enkelt. Mycket. Monotont.


Jag och Isdrottningen hade ett samtal för inte allt för längesen. Sena kvällar med tedrickande och jäsande i hennes soffa inbjuder till sådant. Samtal. Vi studsar mellan det mesta, och hamnade en kort stund på detta med jobb. Isdrottningens extrajobb är nämligen inte heller världens mest stimulerande sysselsättning. Vilket kräver åtgärder. Kreativa sådana. Helt enkelt olika sätt att bedriva tiden på. En klassiker är naturligtvis att nynna på "denna ringen den skall vandra" i oändlighet, med undantaget att ordet "ringen" byts ut mot något ord som passar in på den egna arbetsuppgiften. Denna taktik har fungerat riktigt bra, kunde både jag och Isdrottningen intyga. Dock är vi lite tävlingsinriktade av naturen. Vi ville ha ett enklare måttsystem för att ta reda på vems jobb som egentligen krävde minst engagemang och mental närvaro.


Så. Vi började räkna elefanter. Naturligtvis.

"En elefant balanserade 
på en liten liten spindeltråd
Det tyckte han var så intressant 
så han gick och hämtade en annan elefant"


Typiskt bra evighetsvisa. Inte ens det faktum att det borde bli jävligt trångt på den där spindeltråden efter ett tag verkar avskräcka elefanterna. De knatar gladeligen på, och hämtar fler och fler artfränder. Vad som är ännu bättre är att man får något drömskt och smått efterblivet uttryck i ansiktet. När man börjar komma upp i fler än tjugo elefanter har man retarderat fullständigt rent intelligensmässigt. Helt perfekt, med andra ord. 


Naturligtvis krävdes det lite riktlinjer för att vi skulle kunna jämföra elefantsamlandet på ett rättvist sätt. De två grundreglerna vi satte upp var:


#1 Efter en rast måste elefantsamlandet börja om från 0. Man får alltså inte spara elefanter över lunchrasten.


#2 Däremot får man behålla elefanterna om man under ett sammanhängande arbetspass måste prata med en arbetskollega, kommunicera verbalt på annat sätt, eller under en kortare tid ägna sig åt något som kräver någon som helst mental närvaro.


Sedan började vi samla på dem. Elefanterna. Uppenbarligen har de massvis med vänner, för de har inga problem med att hitta fler elefanter att bjuda med på tråden. Mitt rekord är 194. 

Nästa veckas mål är att knäcka 200-elefants-gränsen.

lördag 21 juli 2012

.


Lejoninnans lugn är stort, men lyckas ändå inte överrösta min egna inre ocean. Den som vrålar och piskar. Den som vrider sig och skummande vräker sig över stenar och tung, våt sand.
Jag känner mig själv tillräckligt för att veta vart jag själv är på väg. Känner mig själv tillräckligt för att hejda mig. Fysiskt åtminstone. Tanken är mer flyktig. Slingrar sig undan och tar nya vägar. Hittar tillbaka till sitt gamla spår. Envetet. Hatar tanken. Förförs av tanken.

Sätter mitt hopp till lugnet och hatet. Låt det tämja allt som vilt är.

Somewhere over the rainbow

bland är jag så olika. Ändrar mig och vet inte riktigt hur eller vem jag är.
Ibland har inträffat allt oftare den senaste tiden. Olikheten svänger med allt kortare intervall. Ibland. Ibland är jag precis den jag vill och alltid önskat vara. Precis så där märkligt bra och ödmjukt självsäker som man egentligen inte kan vara, utan bara som man själv inbillar sig. Ibland är jag tvärt om. Tittar på mig själv och undrar var någonstans på vägen jag svängde fel. Hur tusen jag lyckats bli så mycket av det jag avskyr och hur jag lyckats utföra så mycket av det jag alltid fördömt.   
Kanske är detta sista rycket. Kanske är det den sista oscialltionen innan kurvan stabiliserar sig. Innan personligheten blir konstant och kronisk. Vet inte om jag vill det. Vet inte om jag vill fortsätta variera. Vet inte helt enkelt.
Känner hur sommaren kryper på, och det är inte helt behagligt. Sommaren är tung och kvav och långsam. Många finner det skönt att hinna hitta lugn och låta värmen sakta ner hela världsaltet. Jag gillar inte lugnet. Lugnet skrämmer mig, eftersom ingenting egentligen är stilla. Det är en falsk hinna som döljer stormen där under. En tunn hinna som trots sitt skira utförande lätt kan kväva allt som är. Allt som är jag. Och jag vill inte bli kvävd.
Jag vill fortsätta surfa på energiska vågor av kraft och vilja. Leva på energi och sömnbrist. Flagga vidare med vimpeln i topp och vinden i håret.
Jag jobbar på det sista innan sommaren. Det seriösa med kandidatarbetet som jag både 
Sedan finns resten. Allt den andra som trängs på alldeles för få timmar per dygn. Som samtidigt tar alldeles för många timmar per dygn. Resten. Engagemang. Människor. Dumheter. Det finns mycket jag vill göra, och planer och drömmar börjar ta form. Det finns mycket jag inte vill göra, men på något sätt finner jag det svårare att undvika saker än att genomföra dessa.
Träffar människor. Inte alltid de människor som borde träffa mig. Det är aldrig jag som kommer lida i slutändan. Tillåter mig anse att jag gjort rätt som åtminstone varit ärlig. Slutligen. Tillåter mig inbilla mig själv att sommarens kvavhet kommer dämpa och kväva det mesta som inte bör vara. Tillåter mig inbilla mig att det är okej. Att ingen kommer skadas i slutet.
Jag bör sällan tillåtas. Kanske inte ens nu.

Det där med regn


Saknar regnet. Saknar regnet så det riktigt gör ont någonstans därinne. Regnet. Det där alldeles speciella regnet som inte faller så ofta, men som när det väl faller ger en nästan overklig känsla. Det är mer speciellt när det inte inträffar så ofta.

Det är de där tunga, varma och syrerika dropparna som verkar falla bara för att de själva helt enkelt vill det. De gör det med en mening, en vilja och ett avseende. Att nå jorden och fukta allt och alla som kommer i kontakt med det. Alla som valt att komma i kontakt med det. För människor och djur fly regnet. Gömmer sig i sina bon och sina hus och hukar och kryper undan. Gömmer sig. Jag saknar känslans av att inte gömma mig. Att stå med bara ben och bara armar och exponera lite av mitt innersta. Rikta ansiktet och mitt eget väsen upp mot regnets hemvist. Känna asfalten varm mot fötterna och doften tung i lungorna. Doften av varm asfalt som sakta väts av de stora, långsamma vattendropparna.  

Jag saknar känslan av fullständig närkontakt. Hur regnet träffar huden och samtidigt rör vid saker som ingen rört vid på länge. Kanske aldrig. 

Det är bara regnet som får röra så djupt inom mig. Jag saknar den känslan.

Mardrömmar

Har börjat besökas av mardrömmar. De kommer i klungor nästan varje natt. En lång, oräknelig rad av mardrömmar som enbart avbryts av de fem eller sex gånger jag vaknar upp. Varje natt.
Det är bara det att jag inte lider av mardrömmar. Jag besöks, men det finns inget lidandet i besöken. Jag vaknar, men det är inte på grund av att drömmarna är just av mardrömskaraktär. Drömmarna är vilda och dynamiska, men vem skulle inte vakna av det? Jag dras till vakenhetens yta på grund av virvlandet och dånandet i drömmarna. Men jag lyfts inte upp ur sömnen på en våg av ångest. Jag rycks inte tillbaka till verkligheten med dunkande hjärta och ånger bultande i öronen. Nej. Jag bara vaknar.  Först utan att egentligen ta någon notis om det. Sjönk bara återigen ner i havet. Sedan började jag konstatera uppvaknandet. Konstatera och betrakta. Konstaterar att jag återigen fått mardrömsbesök. Betraktar drömmarnas natur. Men skräms inte. Oroas inte.

Det oroar mig.

'För mardrömmarna är mardrömmar. Obskyra och sinnessjuka. De vrider sig som maskar och gräver gångar i mitt undermedvetna, tar fram det allra sjukaste de kan hitta. Och jag konstaterar.

Alltid liknande utgångspunkt. Ett händelseförlopp som repeteras om och om igen. En tidsperiod som förflyter, för att sedan återgå till ursprungstiden och sedan återupprepas. Under varje tidsloop sker mer eller mindre groteska händelser som jag direkt eller indirekt är med om, är skyldig till. Kan ändra händelserna. Kan göra andra val vid nästkommande tidsloop. Men ändå, vilken väg och vilka val jag än tar så vet jag att något ont kommer ske. Inget val kan vara det rätta, för rätt finns inte längre. Bara en lång spiral av okänd ondska som sakta men säker kommer upp till ytan.

Springer i en gång. Liten, som en råtta. Smala gångar, trappor, vinklar och vrår. Ser en man hänga en kvinna, för att sedan skära av sig sin egen arm. Ett försök till att amputera den skuld som kontaminerat hela honom. Konstaterar jag. Inser den snedvridna logik som finns där.

Ser en död kvinna. Skjuten i bröst och mage. Ligger livlös framför ett fönster. Någon i fönstret. Någon som gömmer sig och inte vill vara med längre. Tidsloopen når sitt slut, och jag är tillbaka till innan kvinnan en nått sin tragiska död. Inser att det är jag som kommer vara hennes öde. Att jag placerar ett skott och en kniv i henne och ser till att hennes andning slutar. Gömmer mig. Gömmer mig och vet att jag själv står utanför fönstret och studerar mig själv. Vet och konstaterar.

Om och om igen. En evighetsspiral som alltid återkommer till samma utgångspunkt. Och jag som bara konstaterar att nästa händelseförlopp kommer sluta lika tragiskt som det föregående.

Det är inte drömmarna i sig jag är särskilt oroad för. Det är min totala likgiltighet jag känner viss rädsla för. Hade jag vaknat med rädsla och ånger, skräck och oro så hade det varit en sak. Jag känner ingen oro. Ingen ångest.

Kanske är det en reaktion. En reaktion på all den fruktansvärda ångest jag känner i mitt vakna tillstånds absurda normalitet. Hur verklighetens totala avsaknad av anledning till de rivande känslor jag känner. Hur livet tragglar på så som det ska medan mitt inre inte står ut med sig själv. Kanske är det därför. Kanske behöver jag ett annat absurdum. En andra ände på detta extremvärde. Vaken är normaliteten extrem och ångesten ständigt närvarande. I sömnen är brutaliteten uppenbar och sinnessjukdomen nära, men känslor inte förekommande. Avstängda.

Det är nästan lite skönt. Att visualisera sin egen själ utan att behöva känna den. 
Nej, jag är inte rädd för mina mardrömmar. Jag behöver dem.

Illusionsburken


Jag samlar på illusioner. Jag lägger dem i en liten liten glasburk, som jag sedan gömmer alldeles vid hjärtat. En aning längre ner och lite mer i mitten bara. Där gömmer jag den. Och där ligger alla illusioner och gungar och bubblar och gör inte så värst mycket väsen av sig större delen av tiden. De glöms lite bort ibland.

Men så. Helst plötsligt. När man möter ett leende så genuint varm att det värmer upp illusionsburken till kokpunkten så börjar det märkas. Den skakar och skummar och väller liksom över, och det finns bara inte plats för allt.

Ibland låter jag illusionerna skumma över och svämma över och göra precis vad de känner för. Det känns ganska bra. Att låta de leta sig in i varenda del av kroppen. Varenda nerv och tanke och dröm. Men bara ibland.

Oftast stoppar jag tålmodigt tillbaka illusionerna i deras glasfängelse. Plockar försiktigt upp de som försöker smita ut och torkar omsorgsfullt upp det överblivna skummet. Stänger in allt.

Jag kan inte säga vad som är bäst. Vilken taktik som är rätt. Jag kan inte ens säga om det finns en taktik som är rätt. Jag vet bara att jag aldrig kommer sluta samla på illusioner alldeles vid hjärtat.

Berättelsen om mina jag

Det här är varken en början eller en sammanfattning. För hur börjar man på någonting vars urprung man inte känner, och hur sammanfattar man någonting som ännu inte färdigställts? Men som alla sagor krävs lite fakta. Ett lätt substans som ger karaktärerna liv och gör det möjligt att känna och tycka och tro tillsammans med alla de som kämpar och irrar sin väg fram i dessa berättelser. 

Men någonstans mitt i hela denna berättelse finner jag mig plötsligt här. Stationerad i en lagom liten studentstad sedan några år, försöker ta reda på var jag är på väg, men glömmer inte bort att det är under resans gång man har som roligast. 

För det är det jag gör. Har roligt. Det innebär inte att jag inte möter hårt arbete och kräver fokus. Det innebär bara att jag är så väl medveten om att en bra historia aldrig börjar med orden "det var den där gången då jag stannade hemma och sov..."

Mitt liv är en enda stor bortprioritering av sömn. Ett virrvarr av personligheter och märkliga möten. Et enveten vilja, önskan, begär, att gång på annan hitta på nya dumheter. Lejoninnan inom mig är stolt och stark. Hon ser till att min rygg aldrig knäcks och min vilja aldrig kuvas. Vid hennes sida finns Lejonet. Han är vild och otämjd, alternerar mellan dåsig sömn och våldsam aktivitet. Vrålar, ryter, hatar, krossar. men även kämpar. Önskar och vill och hoppas på ett sätt Lejoninnan aldrig tillåter sig. När lejonet vaknar är det fara å färde. När lejonet vaknar trivs jag.

För en lagom liten studentstad är inte mindre än man gör den till. Ett liv är inte kortare än vad man bestämmer dig för. Och även om du inte kan tämja tiden, så kan du förföra den. Locka den till dig och låta den arbeta med dig istället för att oberört röra sig framåt i en oförändrad kurs.

Jag kan inte på något sätt säga att jag kan förföra tiden, eller att jag aldrig knäcks eller alltid orkar. Men jag blir bättre på det. Förförandet. Rakryggigheten. Sömnbristen. Och jag älskar det.